Men när jag är ombord på en båt, stor eller liten spelar ingen roll, så har jag en oroskänsla. Jag försöker "bita ihop" och övervinna detta obehag - har åkt otaliga båtturer både hemmavid och utomlands med alla möjliga sorters båtar/fartyg. Jag har bl.a. varit på kryssning i Västindien och suttit i en liten ranglig båt i Vietnam. Vid sådana tillfällen försöker jag skärpa till mig, men när jag äntligen kommer iland pustar jag ut - puh!
Antagligen är förklaringen att jag var med om ett tillbud på en fjällsjö när jag var barn. Det sitter långt därinne i huvud, kropp och själ.
Måsen känner sig dock trygg trots stora analkande vågor.
9 kommentarer:
Jag har också fått ett litet obehag av båtåkande på senare år, varför vet jag inte. Estonia är nog en bidragande orsak, man kände ju några som försvann med henne.
Min årstid är våren, den är så underbar men även hösten har sina höjdpunkter;-))))
Vilken läcker bild, slukar vågen måsen tro;-)))
Jag känner nog samma obehag på öppna vatten. Vi har åkt jättemycket färja till Finland och Tyskland men det är inget jag njuter av egentligen. Helst vill jag stå på fast mark och se på vågorna. Då är det mäktigt och jag känner mig inte sårbar.
Men bilden är fin!
Jag hyser samma känsla som du vad gäller vatten. Konstigt nog inte på båtar eller andra vattenfarkost utan när jag är inne i vattnet. En känsla av obehag, osäkerhet och rädsla som jag inte kan förklara. Detta gäller bara hav och sjöar, pooler går bra.
En vacker bild med snygg komposition! lite action också, det gillar jag :)
Lite samma som mina tankar om vågor.. beger mig ogärna ner i vattenvågorna när jag ska bada.. men gillar att fotografera vatten och vågor.
Finfina bilder.. måsfotot gillar jag så mycket:)
Har man varit med om ett tillbud så har man nog alltid med sig minnet av det, även i det undermedvetna. Ett visst mått av försiktighet är nog nödvändigt för ett härligt bad kan snabbt förvandlas till tragedi. Din bild är jättefin och en väldigt bra illustration. Måsen har nog vett att flyga iväg innan den blir dränkt av vågen.
Visst är det så att såna minnen sitter i det undermedvetna. Jag har jobbat som sjöman så jag däremot älskar vågarna. Men har även stor respekt för dem, det måste man ha!
Så är det nog. fint illustrerat.
Riktigt gripande och fyllt av känslor man kan förstå. Bilden är underbar därtill!
kram
Skicka en kommentar